Artikler til fordybning

Mine sidste to indlæg har behandlet to aspekter af sjælspersonligheden, nemlig din indre mester og samvittighedens stemme. De kan forstås på mange måder. For mig er de symbolske elementer i den helhed, som er min sande natur.

Rosenkorsere i hele verden arbejder på at opleve det kymiske bryllup mellem sjælspersonligheden og den personlighed, vi opfatter os selv som. Jeg vil her beskrive, hvad jeg har oplevet og opnået på min rejse. Andre medlemmer oplever andre ting på deres rejse.

När vi hör ordet mandala, förknippar vi det ofta med österländska läror som Buddhism eller Hinduism. Men faktum är att mandalas förekommer flitigt även inom den västerländska esoteriken. Exempelvis inom alkemin används dessa ofta för att förmedla dold kunskap. Ett annat mer västerländskt namn är emblem. Det krävs lite arbete för att förstå ett emblems inre betydelse, och tillvägagångssätten kan vara olika - men resultatet står i direkt proportion till arbetet man lägger ner på att samstämma sig med det.

Det följande är en sammanställning av reflektioner kring och anteckningar ur diverse uppslagsverk om midsommarfirande. Artikeln ger en kunskapsmässig bakgrund till varför det ”ligger i våra gener” att fira och uppmärksamma midsommar – en av årets största högtider.

Den indre mester opfatter jeg som et aspekt af vores sjælspersonlighed. Sidst fortalte jeg om vores samvittigheds stemme, der vejleder os til at leve i overensstemmelse med vores sande natur. Den indre mesters funktion er at give os viden og erfaring, så vi kan udtrykke vores sande natur i verden.

”Solen sken in genom raden av fönster, och vidare in i vardagsrummets växthav. Skapade ett dunkelt grönt ljus runt mig där jag satt på det välpolerade parkettgolvet. Ovanför mig uppställda på träpiedestaler stod mormors ormbunkar. De läderartade bladen draperade världen runt mig. Gav de mest utsökta kulisser för mitt gröna sagolandskap. Mormors ormbunkar var enorma. Öm omvårdnad och mormors gröna fingrar fick dem att växa så att det knakade. Bokstavligen.

Mormors ormbunkar var mina vänner. För mig levande varelser som jag talade med. Ibland undrade jag vad de sa till varandra. För att de kommunicerade med varandra – ja, det var jag övertygad om. Långt senare, när jag hade mina egna krukväxter, vårdade jag dem lika ömt som mormor hade vårdat sina. De gånger jag behövde klippa bort döda blad, försökte jag tala så ömt till växterna som möjligt för att lugna dem. Och de gånger jag var tvungen att slänga någon av mina gröna vänner, värkte det i mitt hjärta. Jag skrattade åt mig själv ända tills den dag då jag kom i kontakt med ”den gröna intelligensen”.”